San Diego

I San Diego bodde vi också på ett rum via Airbnb. Det är annars en av de bästa företagsidéerna; för man lär känna lokala människor, får en helt annan känsla av att bo hemma hos någon än på ett hotell och i flera fall är det billigare, särskilt om man vill bo en längre tid på ett och samma ställe.

Det här var vår utsikt från vår terass. Ett apelsinträd, en massa trådar i luften, ljusröd himmel och hustak. Vi hade sovrum med eget badrum, men delade kök med en bitter och sur brittisk tant (en annan gäst). Hon sade knappt ett ord åt oss under hela veckoslutet. Våra fyra dagar i San Diego handlade främst om att koppla av och förbereda oss för vår hemkomst. När vi kom fram till SD hade vi ungefär en vecka kvar tills vi skulle åka hem. Vanligtvis är en veckas resor hur långa som helst. Men jag minns att man under den där veckan nog gick konstant med en liten klump i halsgropen. För snart skulle vi ju hem! Trots det var vår miniresa väldigt lyckad.

Vi levde ordentligt semesterliv där. Spelade kort på terassen tills det blev mörkt. Lyssnade på gräshopporna. Drack goda Shock tops (när ska de komma till Finland?). Åt färska bär och frukter. Drack lite kallt vin. Läste i solen. Åt lyxiga frukostar. Utforskade San Diegos centrum. Gick i butiker. Såg Avengers på bio. Njöt. Ville inte åka hem.

Vi besökte såklart Gaslamp Quarters, men det här var den enda bilden jag tog där (?).

Sen vi kommit hem har läsarantalet fallit med ca 20 människor, men jag vill ändå publicera sista bilderna och inläggen, för annars stör jag mig på att det blev på hälft. Plus att jag vill själv gå någon ruskig novemberdag och titta bakåt på vad vi riktigt gjorde och såg där i USA. Det kan behövas.

– Mandy

Att vara hemma igen.

I över ett år handlade det om dagar. Om antal dagar. Hur många dagar är det kvar idag. En konstant fråga och en konstant glädjefaktor under hela hösten och vintern. En stressig dag kunde på en sekund bli så mycket bättre när man insåg att det var under 100 dagar kvar. Och sedan 80, 70, 50, 20, 10. Jag kan nästan ännu få fjärilar i magen när jag minns hur det kändes att ta fram resväskan från källaren. För då var det bara 5 dagar kvar.

Under resan kunde jag av vana ta fram telefonen för att se hur många dagar det var kvar. Men jag insåg så klart genast att jag redan var där. Det var nu allt hände. Allt det där vi hade väntat på i en halv evighet. Och mot slutet handlade det också om dagar. Om vår sista vecka. Våra sista dagar. Vår sista dag. Jag vet inte någon som skulle tycka om avsked, men jag är verkligen dålig på det. När jag som liten var med familjen på en veckas resa i Grekland eller Spanien kunde jag få så ledsamt av att åka bort. Det kändes så avgörande och definitivt att lämna stället. Och att lämna alla hundar och katter och omgivningar jag fäst mig vid. Men om jag som åttaåring fick ångest av det borde jag väl ha varit förberedd för den här känslan jag nu har. Efter en tre månader lång resa.

Det går i vågor. Som så mycket annat alltid gör. Hela vägen hem i flygplanen och på flygfälten satt jag och längtade tillbaka. Men när jag steg in genom dörren till vår lägenhet fylldes jag av en så behaglig känsla som bara ens egna hem kan ge. En sådan innerlig trygghet och värme. Vårt hem. Och lyckan av att få se alla vänner och familjemedlemmar igen var obeskrivlig. Men ändå längtar vi tillbaka och ändå är det svårt att förstå att resan är över.

Nu handlar det inte längre om dagar. Dagarna går så snabbt här hemma. Jag räknade nu att det är 20 dagar sedan vi kom hem. Det förstår jag inte. Jag var tvungen att räkna det tre gånger, bara för att vara säker. Det känns som om det bara var ett par dagar sedan vi landade i Finland. Vi har båda vant oss vid vardagen, börjat jobba, skriva skoluppsatser, läsa till tenter. Men varje dag skickar vi till varandra en liten påminnelse om ett minne från vår resa. Det kan vara ett minne från när vi satt i solen vid Ferry Building och tittade på måsarna, när vi körde ner för en backe mellan Las Vegas och Death Valley och en viss sång började spela på radion, när vi satt första gången på ändan av Santa Monica Pier, när vi köade in till Conans inspelning, när vi åt sallad vid sköldpaddsparken. Stora eller små minnen, huvudsaken är att vi inte glömmer. Men det tror jag nog inte vi behöver vara oroliga över.

Bilderna är tagna från vår road trip mellan Santa Barbara och San Diego. Resan skulle vanligtvis ta ca 3-4 timmar, men på grund av rusningen tog den några timmar till. Men innan vi fastnade i rusningen hann vi besöka vår lilla strand i Malibu (Broad Beach) en sista gång. Okej inte en sista gång, men sista gången under den här resan.

– Mandy

Carpinteria

Från Morro Bay och San Luis Obispo körde vi neråt mot Santa Barbara. Vi övernattade i en liten stad som hette Carpinteria. Vi bokade hotellet dagen före vi började köra och råkade hitta ett väldigt bra erbjudande på ett ganska fint och stort hotell, nämligen på Best Western Plus. Hotellet hade bar, restaurang, gym och pool. Dessutom var stranden ca 100 meter ifrån. Efter en tre månader lång stadssemester var det ganska skönt att bara ta det lugnt och ligga på stranden med en bra bok eller sitta vid poolen och skriva samt svalka sig med ett dopp nu och då. Man märkte från temperaturen och naturen att vi nu befann oss i SoCal (Southern California), vår favorit del av Kalifornien. Vi njöt för fullt av våra två otroligt avkopplande dygn i Carpinteria.

– Mandy

Morro Bay

Ett av våra favoritställen från Highway 1-resan var nog Morro Bay. Vi hade egentligen bokat vårt hotell där för att kunna besöka San Luis Obispo utan att betala skyhöga priser för två nätter. Vi bokade hotellet kvällen innan och hade inte alls läst något om Morro Bay i förväg. Det var en liten fiskestad med en massa segelbåtar, sjölejon, havsuttrar och fiskmåsar vid hamnen. Vårt hotell var dessutom tio meter ifrån hamnen, så på hotellrummet kunde vi höra sjölejonen ropa från bryggan. Rakt utanför hamnen ligger dessutom en extremt stor “sten” som kallas för Morro Rock. Den såg så malplacerad och enorm ut. Morro Bay ligger ca 30 minuter från Hearst Castle, 20 minuter från San Luis Obispo och 25 minuter från Cambria. Utmärkt läge och mysig stämning.

– Mandy

Nu kommer vi hem!

Nu är den värsta stunden av resan här. D.v.s. då vi måste packa våra sista saker och börja köra mot flygfältet, köra bort, köra hem. På grund av vårt turistvisum får vi stanna här i endast 90 dagar. Vi stannar 85. En dag funderade vi på hur det skulle se ut om vi bara hade köpt en ”one-way”-ticket. Skulle vi nu också vara på väg hem? Skulle vi vara färdiga att lämna allt det här bakom oss? Eller skulle vi stanna längre? Jag sa direkt att vi nog skulle stanna längre. Men hur länge? Egentligen är det helt bra att det finns en ”deadline” på hur länge vi får vara här, för hur skulle vi annars kunna ta det beslutet att åka hem? Sen när vi tröttnat på L.A? Jag har svårt att tro att det någonsin skulle hända. Sen när våra sparkonton är tomma? Då skulle vi nog inte vara så lyckliga hemma i Finland. Så kanske det är bättre såhär.

För att göra avfärden lättare för oss båda har vi under de senaste veckorna börjat en lek som går ut på att lista upp saker man ser framemot där hemma. Vi säger turvis en sak som vi är glada över och den andra får inte säga samma sak. Det brukar låta såhär:

Jag: Att träffa vänner
Daniel: Att spela videospel
Jag: Att träffa familjen
Daniel: Att spela dataspel
Jag: Vår lägenhet
Daniel: Att spela videospel med pojkarna

Osv.

Och sen känns det bättre en liten stund. För snart får vi duscha i vår ordentliga dusch, gå på promenader i Brunnsparken, gå barfota på varma klippor på holmen, ordna fester, träffa vänner och familj, laga mat (!), spela videospel, tala i telefon, tjäna pengar, komma vidare i studierna, sitta i vår sköna soffa, sova i vår skönaste säng (<3), åka spårvagn i Helsingfors, gå på middagar, ordna middagar. Vi behöver de här listorna för att göra avfärden mindre ångestfylld.

Och det hjälper också att veta att båda är på samma våglängd gällande framtiden. Det vi är 100 % säkra om är att det här inte var vårt sista äventyr. Så nu försöker vi stänga våra väskor och lovar att inte säga hej då till varken palmerna eller L.A. Vi ses snart igen, säger vi och checkar ut för en sista gång under det här äventyret. Vi kommer hem med lite solbrändare hy, längre hår (jag), längre skägg (Daniel), tyngre väskor, lättare plånböcker och lyckligare hjärtan. Snart ses vi!

PS. Eftersom vi är inte ännu hunnit blogga om våra sista dagar kommer vi nog att skriva några inlägg ännu hemifrån.

– Mandy

Bilder från Hearst Castle

– Mandy

Hearst Castle

Ingen Highway 1 experience är komplett utan att besöka Hearst Castle. Vi tog oss till området och man måste lämna bilen nere vid Highway 1. När vi kom in till visitor center och skulle fråga om hur det hela går till började ena av de två kassa tanterna skratta. Hon tyckte att min t-skjorta var så lustig att hon kunde inte hålla sig. (Det är sammanlagt 8 komplimanger jag fått av mina “lustiga” skjortor. Som om någon skulle något om dem i Finland). Den andra kassörskan däremot berättade att vi skall köpa en biljett och att bussen upp till slottet far om 10min.

Slottet ligger till på toppen av bergen med vyn över havet och bergen, men den är inte endast där för att vyn är fin. Det var där var familjen Hearts brukade kampa före något byggdes. Först efter att William Hearst föräldrar dog beslöt han sig för att bygga något litet. Det lilla innefattar 56 sovrum, 61 badrum, 19 vardagsrum, 127 acres, tennisplan, swimmingpools, en biograf, flygfält och världens största privata zoo (var det finns ännu Zebran men vi såg tyvärr inga). Tomten innefattade i princip allt som ögat dåg. Palatset var helt löjligt fint och obeskrivligt.

William var en hängiven konstsamlare, vilket märktes av otaligt många skulpturer, väggar, tak m.m. Det roliga är att enligt honom så blev platsen aldrig färdig och var ett konstant pågående projekt.  Rikedomarna härstammar från fadern som slog igenom med silver gruvor medan William tog över median. Än i dagens läge är det många saker som ägs av Hearst Crporation; Tidningar – Cosmopolitan, Elle, Oprah, (över 300 tidningar i världen), TV – Travel Chanel, ESPN etc. Tom. Candy Crush ägs av dem. På basen av hans historia och rundvisningen kom det fram att William var en maan som hade fötterna på jorden. Han älskade att ha gäster och ingen blev utanför. Allt från kändisar till lokala tidningspojkar vad bjudna till hans hem och arbetarna på gården var inte tjänstefolk utan arbetare som vid kvällens slut fick ansluta sig till gästerna och se på t.ex. filmer från biografen.

– D

Highway 1

Vi stannade såklart vid Nepenthe och drack en citronlemonad var. Otroligt vacker vy!

Smörgåsar vid sidan av Highway 1. Helt okej lunchställe!

En hök (?) försökte attackera Daniel!

– Mandy

En sluten cirkel

Den elfte mars checkade vi ut från Santa Monica, d.v.s. det första boendet vi hade i Kalifornien. Jag vet inte om det är de färggranna blommorna, den öppna stämningen, värmen, palmerna, den korta sträckan till havet eller det faktum att det var vår första fasta punkt under den här resan, som har fått mig att genom alla dessa veckor längta i smyg tillbaka dit. Jag har såklart varit nöjd med, fascinerad av och lycklig på alla ställen vi besökt efteråt, men varje mil vi kommer närmare L.A. och det varma klimatet blir jag ivrigare och ivrigare. En kall och blåsig dag i San Francisco bestämde vi oss plötsligt för att boka resans sista nätter. Och vi blev överlyckliga när vi såg att det ännu var ledigt på Arizona Avenue mellan 4-7.5. Så nu kör vi vidare från San Diego till Santa Monica. Och där avslutar vi den finaste, mest händelserika och längsta resan någonsin. Det har varit en av de bästa sakerna som hänt i våra liv.

Det är så galet att det nu är dag 82. 82/85. Nu är vi helt på slutrakan. Men vi har redan bestämt att vi åker tillbaka inom en ganska snar framtid. Tillbaka till Santa Monica. Det är nog högt uppe på listan av ställen vi vill bo på i framtiden.

– Mandy

On the road

Som jag skrev i det här inlägget var förra söndagens (26.4) plan att åka till Big Sur och San Simeon på vägen till vårt hotell i Morro Bay. Men på grund av den sena starten (avstängda vägen) blev det inte helt som planerat. Vi hann nog ganska långt med vår lista, men San Simeon och Hearst Castle fick bli till följande dag. Här kommer några bilder från första delen av road trippen. Mitt 8 GB:s minneskort fylldes redan halvvägs av bilresan, vilket säger ganska mycket om mängden bilder som togs den dagen.

Frihetskänslan!

“Because in the end, you won’t remember the time you spent working in the office or mowing your lawn. Climb that goddamn mountain.”
– Jack Kerouac